Schlagerkung

Lördagen var dagen för den sista av guidebokens sex rundvandringar, Montjuic. De två mesta kända bergen i Barcelona, vilka intar en framträdande plats, är dels Tibidabo (något mer ocentralt beläget med nöjesfält och utsiktstorn) och dels Montjuic, berget som schlagerkung besteg för andra gången. Kanske inte som att ta sig till toppen av Mount Everest. Men ändå.

Det trådlösa nätverket har fungerat sådär under helgen. Fortfarande inte stabilt. Bara hoppas att det fungerar bättre i fortsättningen. Som det ju faktiskt har gjort hittills. Dessutom har inte tiden riktigt funnits. Varför bloggandet under helgen blivit lidande.

Saker hände på berget Montjuic 1929 då det var världsutställning. Och än mer hände inför OS i Barcelona 1992. Montjuic är numera mässområde, centrum för museiverksamhet, bas för sportinstallationer, en plats för vackra trädgårdar och parker, helt enkelt en lunga centralt i staden. Ett förströelseområde att tycka om.

Valde några tillägg till rundvandringen, jämfört med boken, och gick också i en lite annan ordning. Har gått den förut (2005) och ville nu även se en park jag inte sett samt testa ett par transportmedel som är nya för mig. Började vid Parc Joan Miro där det mest framträdande är jätteskulpturen Dona i Ocell. Av Miro såklart. Förbi den gamla tjurfäktningsarenan, som nu är under ombyggnad till något helt annat. Om jag förstått det hela rätt så beslutades det i april i år att helt förbjuda tjurfäktning i Barcelona, där den så kallade idrotten aldrig (åtminstone inte sedan Francos död 1975) haft samma fäste som i andra, icke-katalanska, delar av Spanien. Ett vettigt beslut. 63 % av Barcelonaborna hade i en folkomröstning, som föregick beslutet, sagt att de aldrig kunde tänka sig att gå på tjurfäktning.

Framme vid turens egentliga startpunkt, Placa d'Espanya. Går emellan de imponerande venetianska tornen, vilka är två till antalet. Mässområdet (Fira). Avenida de la Reina Maria Christina är pampig och kantad av fontäner, vattenfall och trappor. En parentes. Längs vägen, på en bänk, sitter en äldre man som är extremt lik Pablo Picasso i samma ålder. Vid vägens ände, tillika foten av palatset, ligger den magiska fontänen (som jag redan besökt under dess mest magiska tid, dvs kvällstid, se filmer i tidigare blogginlägg), Font Montjuic. Ett verk av Carles Buigas. Ovanför trappan ligger då det gigantiska palatset, Palau Nacional, som bl.a. innefattar Kataloniens konstmuseum. Till höger om palatset finns en paviljong, ritad av Mies van der Rohe, som tydligen är en höjdare inom den avantgardistiska arkitekturen. Tillåt mig undra varför. Går vidare.

Avenida del Marques de Comillas, uppför i värmen. Poble Espanyol. Dags att betala entré och se vad som döljer sig bakom murarna. En mängd reproduktioner av den spanska regionala arkitekturen. Ett Spanien i mini-format. En liten by för sig själv. Typiska hus från bl.a. Kastilien, Andalusien, Galicien, Katalonien. Olika konsthantverkare, bl.a. besöks det inte alltför svalkande hus där glasblåsarna håller till. Kulturhistoriskt museum. Restauranger, pubar. Spansk mat och dryck. Poble Espanyol är intressant och väl värt ett besök. Tack vare att de även har flamencouppvisningar kvällstid (annars inget som är stort eller överhuvudtaget typiskt för Barcelona) utgör det ett av de mest besökta turistmålen.

Utsikt mot staden. Sedan platsen för olympiaden 1992. I Placa Europa finns INEFC-paviljongen av Ricardo Bofill (som även ligger bakom Bofills båge i Fatbursparken på Södermalm i Stockholm). Palau d'Esports Sant Jordi, där något evenemang pågår för dagen. Allehanda arenor. Ett märkligt torn av Santiago Calatrava. Och självklart. Den olympiska stadion, Estadi Olimpic. Sjävklart trevligt att vara inne på stadion där Patrik Sjöberg tog silver i höjdhopp.

Det lilla palatset Palacete Albéniz, ett flertal större trädgårdar, bla. Jardines de Labiral som är oerhört stilfull. Underbara Teatre Grec, vilket är ett vackert hus, en vacker plats samt en annorlunda konsertarena. Upp för trapporna mot Fundacio Joan Miro, museum och vacker rationalistisk byggnad av Josep Lluis Sert.

Dags att bestiga toppen på berget. Senast gick jag hela vägen upp. Men varför inte ta det lite lugnt och istället testa linbanan, Teleferic de Montjuic. Som inte ingår i det vanliga kommunala transportsystemet, varför klippkortet T-10 inte kunde nyttjas för resan upp på berget. Men det var det värt. Jag och fransmannen satt och njöt av den fantastiska utsikten över staden. Och istället för att svettas fick vi njuta av luftkonditionerad fräsch linbana. Väl uppe väntar slottet Castillo de Montjuic, där bl.a. picknickplatsen finns (konserter söndagar, bio under sommaren m.m.) men även militärmuseet och återigen en fantastisk utsikt över staden, hamnen och havet. Varm croissant med skinka och ost tillsammans med en kall öl i mellanstorlek är inte heller helt fel.